”Den ekologisk drömmen. Myter och sanningar om Ekologisk odling. ”
Holger Kirchman, Lars Bergström, Thomas Kätterer och Rune Andersson.
Fri Tanke!
”Den ekologiska drömmen” är den något missvisande titeln på en bok som väckt tämligen stor uppmärksamhet i media på senare tid. Bakom verket står fyra SLU forskare och trots titeln så handlar boken egentligen om vad som, enligt dem, är fel med den ekologiska odlingen. Kvartetten består av Holger Kirchman är professor i växtnäringslära och markvård, Lars Bergström, professor i vattenvårdslära, Thomas Kätterer, professor i Systemekologi och agronom Rune Andersson, alla verksamma vid SLU.
Och detta är förvisso ett ämne som författarna behärskar väl eftersom de ägnat sig åt att leta sådana brister hos eko-odlingen de senaste decennierna.
Nu redovisas så resultatet av deras felfinnarforskning i en bok. Och domen är inte nådig. Ekologisk odling ger betydligt sämre skördar- utan att egentligen vara bättre för varken hälsan eller miljön. Trots det så subventionerar vi skattebetalare odlingen med en halv miljard per år.
Elle uttryckt på forskarspråk. ”… Som framgår på flera ställen i denna skrift ger ekologisk producerad mat inga entydiga fördelar vad gäller livsmedelskvalitet, hälsa eller miljö”.
Boken består av tio kapitel där man på ett återhållsamt akademiskt vis går igenom frågor som om den ekologisk odling är klimatsmart, om bekämpningsmedel är farligare än naturliga gifter och hur liten skörd man egentligen får av eko-odling. Texten illustreras av strikta diagram som vanligen används på föreläsningar. Inget flörtande med publiken här inte. Efter varje kapitel finns även en traditionell litteraturförteckning. Prydligt och redigt, men här, och i texten, kan den initierade snabbt se vilka källor författarna valt bort. Marklära kan man, grundligt, lite ytligare blir när man beskriver växtskydd och hälsa. Den ekologiska djurhållningen lämnar man – nästan – helt utan kommentarer, vilket är synd, för här finns djurskyddsfrågor att larma om för den som vill, vågar och törs.
Forskarnas resonemang bygger istället i mycket på resultat som de själva tagit fram, eller har tillgång till, via SLU omfattande fältförsök. Lite tillspetsat kan man alltså säga att de med kalla fakta tar ner den vackra drömmen på den leriga åkerjorden. Ja, de nästan begraver den.
Samtidigt bör här påpekas att de ekologiska försöken på SLU som det ibland jämförs med i boken är relativt nystartade.
Varför ägnar sig då fyra forskare åt en kampanj? Med flera artiklar och nu enbok. Ja, i förordet till boken anger man att man vill ge politikerna ett bättre underlag, underförstått så att dessa beslutsfattare kan sluta subventionera eko-odlingen med en halv miljard per år, samt sluta med att öronmärka 30 miljoner till forskning på, ja, ni förstår. Ett politiskt budskap som kan vara nog så kärv, inte minst så länge MP sitter i regeringen.
Reaktionerna på denna, den senaste salvan, i ett alldeles för långvarigt skyttegravskrig på SLU har därför inte låtit vänta på sig. De forskare som lever på de 30 miljonerna har förstås inte blivit glada. Biodynamikerna, som bara utgör en minoritet av odlarna, har i sedvanlig ordning blåst i stridshornet. Troende skribenter i pressen rasar över att någon vågar skända deras religion.
Media har således fått precis vad de vill ha, en debatt med två tydliga kombattanter. Underhållningen är säkrad för några dagar. Och journalisterna slipper det jobbiga med att sätta sig in sakfrågorna. ”Om du säger att Oslo ligger i Norge och jag påstår att Oslo ligger i Danmark så ligger väl sanningen någonstans mittemellan.” Eller så kallar man in en tredje forskare som i sitt domslut förkunnar att de stridande forskarna nog har olika värderingar. Shit Sherlock!
Vad de tacksamma debattledarna inte förstår är att det är främst landets journalistkår som borde skämmas. Förledda av sina egna värderingar har de varit nyttiga idioter och inte skött ens sin mest simpla uppgift. Den att ställa kritiska motfrågor! Istället har de slagit gröna dunster i ögonen på sin publik.
Så om det är någon grupp som borde läsa den här boken så är det just alla reportrar och programledare som under decennier samfällt, och totalt okritiskt, lovsjungit eko- odlingen. Utan egentligen veta exakt vad de prisat. En annan lämplig målgrupp vore kanske alla inköpare landet runt som på lösa grunder bestämt sig för att lägga mera av skol- och vårdpengar på ett alternativ som inte har något stöd i vetenskap och beprövad erfarenhet.
Men, även om nu Norges huvudstad är placerad där den är så är verklighetens karta inte så svart-vit som boken låter påskina. Dagens jordbruk dras verkligen med stora miljöproblem. Och eftersom lantbruk är, eller borde vara, ett sammanflätat system av olika åtgärder så finns det ett vetenskapligt värde i att testa olika modeller, vad de än kallas. Fast i det arbetet måste deltagarna förstas vara öppna för både perenna grödor, där vi slipper plöja, och för GMO. Professor Stefan Jansson,, också han forskare på SLU, är inne på just det spåret i en SvD artikel med rubriken ”Ekologisk odling bakbunden.”
Ansvariga myndigheter har länge försökt att sprida befintlig kunskap. Marit Paulsen skrev redan 2009 en utmärkt liten bok i samma anda med namnet ”Lurad på laxen”. Året efter publicerade Göte Bertilson boken ”Mat, Klimat och Miljö”. Vetenskapsjournalisten Peter Sylwan har fört fram liknande idéer ett flertal böcker och skrifter. Agronom Lennart Wikström skriver ledare efter ledare om detta i tidningen Lantbrukets Affärer. Själv skrev jag om ”det miljöeffektiva jordbruket” i en skrift 1989. Och så vidare…
Så problemet är inte att det saknas kunskap. Tvärtom. Vi har aldrig vetat så mycket om våra livsmedel och hur de produceras som idag. Och trots alla larm lever vi också längre och längre. Orsaken till att människor väljer ekologiskt är inte okunskap, utan för att de verkligen tror att de gör det moraliskt rätta.
För på månglarnas marknad råder ingen rationalitet. Där införskaffar några av oss olika ”kosttillskott” för runt 4 miljarder kronor om året.
Samtidigt åt vi svenskar mest godis i Europa, runt 17 kg, per person och år.
Den ekologiska försäljningen omfattar inte heller mer än runt 4 procent av livsmedelsmarknaden. De runt 15 procent av åkerarealen som odlas ”ekologiskt” utgörs till stora delar av marker med låg avkastning. Få väljer alltså verkligen ”eko” trots en massiv marknadsföring, subventioner och en mediakampanj som gränsar till hjärntvätt.
Men – officiellt ”gillar” vi alltid KRAV och tycker att eko är ”naturligt” – för i consensus Sverige vill vi så gärna markera att vi handlar enligt rådande norm. Som vi tror att ” de andra” gör. Och den tjattrande klassen – som är det etablissemang som styr sedan kyrkan tappat greppet – måste ju på något vis särskilja sig från ”folket”.
Eller som Marit Paulsen formulerar det i sin bok ” vi tror att vi är det vi säger att vi äter!”
Så visst är boken ”Den ekologiska drömmen” behövlig eftersom den avslöjar flera myter som odlas av media och handeln. För eko må rimma med reko – men alla som sätter sig in i saken på allvar vet att eko är lika långt från målet – ett ekologiskt hållbart jordbruk – som allt annat jordbruk!
